Ett pundhuvud kommer dundrande i 180 på E4. Man tror att han skall fortsätta rakt fram med tanke på hastigheten. Själv skall jag till höger. Strax innan avfarten påbörjar killen en hysterisk omkörning och han praktiskt taget blåser förbi. Jaha…

Men, då händer det:

Med en fet högersväng drar han in på samma avfart som jag skall in på. Va i helvete?!
Allvarligt talat, varför kör människor om varandra när vi alla vet vad som kommer hända i slutet av vägen?

Sagt och gjort, killen får givetvis bromsa och sedan ligger vi där, i en lång rad. Åtta bilar, bakom pensionären Sven-Otto, som råkade hålla 70 istället för 90. Jag skriker hysteriskt efter BMW’n  som körde om mig: ”Fungerade omkörningen bra tycker du? VAR DET LÖNT?! VA?!”

Strax innan nästa tvåfiliga del av vägen sänker jag hastigheten så jag kommer en bit ifrån han som körde om mig. Jag tar sats. Därefter trycker jag plattan i mattan. Vid den där avfarten blev det hela en principsak för mig och han initierade ett enkelriktat krig mot mig som nu skall återbetalas. Precis lagom när jag passerar håller jag själv 150 och drar förbi hela skocken av bilar, som på grund av Sven-Otto fastnat i en lång kö. Nisse, som vi kan kalla 180-killen, börjar desperat masa sig ut i vänsterfilen. Men det går inte så bra. Han fastnar…

”Hade du inte bråttom, SKITHUVUD?!”, skriker jag med ett hysteriskt mad-professor-vrål, skrattar maniskt och vrider skickligt tillbaka ratten mot höger och girar in framför en numera väldigt lång bilkö, med Sven-Otto och Nisse långt där bakom mig. Jag skrattar högt en sista gång, placerar ett stort leende på läpparna och närmar mig mitt underbart tysta hem.

Skall man köra om så skall man banne mig tjäna på det också!