Status är att ha hög uptime. Alltså, en dator som aldrig stängs av eller startas om. Uptime. En av datorerna som står här har en uptime på 121 dagar. Förra året nådde jag nästan 365 med nemesis. Nu när UPSen muppar är det dock föga troligt att jag kommer uppnå den statusen igen. Men, kort och gott. Det är status. Min server gör mig lycklig. Utan server är jag blott en enkel luffare.
Jag kör heller inte bil medan jag läser. Jag läser hellre medan jag kör bil. Kartor. Manualer. Serietidningar. Fattas bara annat? Och det är väl tur det, för det är tydligen farligare att skicka SMS än att läsa. Imorgon riggar jag alltså upp min wide-screen i baksätet, jag tänkte ta med mig Transformersfilmerna på utflykt. Vi skall till Stockholm. För det är inte alls lika farligt att kolla på saker med skärm. Det har Aftonbladet sagt. Men om vi tar en titt på aftonbladets farliga lista en gång, så är det något som inte stämmer.
Det är mindre farligt att interagera med en skärm, än att SMS:a alltså. Där är jag inte riktigt med på hur dom tänkte. Vad har en mobiltelefon om inte en skärm? Märkligt. Jag tror att Aftonbladet-redaktionen borde ta och göra något annat när de lediga. Något spännande och utmanande, som får hjärnaktiviteten att öka lite. Typ, åka bil och se på TV. Eller läsa en bra bok av Henning Mankell i rusningstrafik. Det hade nog varit betydligt smartare än att producera sånt här trams.
Men det slutar inte här. I nyhetstorkan så berättar även Aftonbladet för oss att en matematiker och bloggare har tagit reda på hur man väljer snabbast kö i butikerna. Det är lustigt att han tituleras som ”matematiker och bloggare”. Jag tror faktiskt inte, statusmässigt, att det har någon betydelse på något sätt om han var matematiker, marinbiolog eller gatsopare. Med tanke på att killen har dragit fram en formel på hur man väljer så lär det antagligen ta längre tid att sätta upp formeln på vägen ut genom kassan än att komma igenom den. Å andra sidan skall man väl inte avfärda teorin förrän man verkligen läst om den. Därför är det konstigt att AB inte har länkat till Dan Meyers blogg (vilken för övrigt är http://blog.mrmeyer.com/?p=4646).
Vissa saker har han ju tex rätt i. Olika betalningsmetoder tar olika lång tid osv. Jag har faktiskt fuskat lite själv i butiksköforskning och kommit fram till att kortast kö inte alltid är den lämpligaste, så jag hävdar att Dan har fel. Allt handlar om många olika kombinationer så klart. Med hjälp av Murphys lag ”om något kan gå fel, så kommer något att gå fel” brukar nämligen i 90% av fallen stämma. Det verkar ibland som att kassörerna slappnar av mer i de korta och därmed gör mer fel, för det slår i princip alltid in, att kassan, personen i kassan eller den som skall betala börjar krångla. Jag brukar därför göra valet att ta de längre köerna. Fördelen med de långa köerna är att de blir kortare när personalen bemannar en extrakassa och i nästan alla fall som uppbemanning har gjorts, så har alla från den långa förflyttat sig till den nya. Och vips, så är man först i den tidigare längsta kön. Man kan också kolla på personalen, hur de beter sig. Ser dom trötta ut? Är det en praktikant? Hur länge har personen jobbat i butiken? Är tant Agda som hatar kreditkort, med sin stora börs med enkronor, före i kön? Och så vidare. Så ett tips till er alla där ute: Välj längsta kön om det går. I slutänden är det du som vinner på det!
