Tornevalls Corner

Jag utgår från att min goda nattsömn i vanlig ordning kommer att förstöras av vad vi kallar för ”externa faktorer” och min egna dåliga ovana att lägga mig alldeles för sent. Jag minns ett strömavbrott då el-leverantören skyllde på den ”mänskliga faktorn”. Jag fick en känsla av att någon hade kört in i en transformator med bil den gången. Nu kan jag inte skylla på samma saker här, bilar når nämligen inte upp till min våning och några mänskliga faktorer kan tack och lov inte störa mig inatt. Förutom mig själv då. Dock finns det fortfarande just externa faktorer som kan göra livet surt för mig. Ass Hole-ways.

Därför skriver jag det här inlägget nu, istället för imorgon, då jag kommer att vara så arg att jag ändå inte vet vad jag skall skriva.

Jag vaknar alltså … förlåt – jag VÄCKS ofrivilligt mellan 3-4 av en massa oljud. Oljud som gör att jag vill vrida nacken av någon. Jag kommer vakna aptrött (som vanligt) och gud kommer få sitt lilla otrevliga hembesök. Till besöket levereras en teaser, inför förberedelserna att förvisa honom ur sitt egna ”paradis”. Denna teaser kommer innehålla ”spår av napalm”.

När jag ändå håller på, så måste ändå passa på att ställa mig frågan: Var jag politisk straff-fånge i något av mina tidigare liv? Eller är jag det kanske nu? Är jag placerad på just den här trasiga planeten för att någon trodde att psykologisk terror skulle fungera? Onekligen är det någon som har bestämt sig för att utmana mig, men tyvärr alldeles för sent kommer denna korkskalle, att inse att det var deras egna förlust.

Kära Gud: I slutänden kommer endast en överlevare stå på toppen av berget. Och jag lovar att det kommer inte att vara du. Jag är bra på att stå för mina löften.

Resistance is futile.

Om du hör mig: Låter du mig inte få vakna utvilad imorgon, så lovar jag dig ett extra hembesök när du verkligen inte förväntar dig ett. Och det kommer inte vara Gevalia jag tar med mig.

En gång i tiden fick jag ett tips, inför en flytt: Ta lite åt gången så blir det inte så jobbigt. Jag tyckte att det lät som en bra idé och gick med på att ”prova” den metoden. Det har jag bittert fått ångra. Det kan visserligen bero på att den jag hjälper bara vill ta mer och mer ju tommare lägenheten blir. Jag håller ärligt talat på att explodera i aggressioner. Nu händer det mycket annat också som gör att jag tänder till men jag tror jag skall hålla inne med såna funderingar tills jag tänker lite rationellt igen. Dock så stödjer jag långt ifrån alla idéer som sätts i verket om man så säger.

En sak är iallafall säker: även om det låter väldigt behagligt att flytta lite åt gången (vilket förstås kräver både tid och två lägenheter att flytta mellan) så är det ingenting jag skulle rekommendera till andra som funderar på att göra likadant. De sista dagarna innan den säljande lägenheten försvinner kan vara en riktig plåga. Lite som när man säger upp sig och verkligen bara vill sluta. Jag skall medge att det har hänt mig det också, så jag vet vad båda sakerna innebär. När man äntligen tror att man hjälpt till med att bära det sista, så skall man inte på något sätt vara glad och få för sig att det är över. Nejdu, det finns alltid något mer att bära, hur absurt det än blir. Man hör talas om att man erbjudit den nya köparen en del möbler som man tänkt ställa kvar, men så får man veta i sista sekund att det bara var dravel, så nu skall ännu fler grejer börja transporteras.

Jag må ha lång stubin, men i det här fallet har någon lyckats klippa av den på mitten och försökt släcka den med bensin. Jag finner verkligen inte ord för hur vansinnigt förbannad jag är just nu och på grund av detta har det inte blivit så mycket bloggande alls. Jag brukar annars blogga bäst när jag är som argast, men på något sätt har jag lyckats passera den gränsen fullständigt denna gången. Istället ter sig min ilska annorlunda. Som idag, på vägen hem. E4 var full med trafik och alla körde om alla. Så kommer det där lilla förbannade drägget till Volvo och lägger sig precis bakom mig. Jag är övertygad om att alla ser att det verkligen är omöjligt att komma fram, men han, det där lilla aset skall tvunget visa att han inte tillhör människor som respekterar andra. Det är då det pirrar till i huvudet på mig, inte som det brukar göra, utan sånt där ilskepill. Jag känner verkligen hur ögonen på mig förvandlas till två svarta kok-kärl. Jag sänker farten något och, som jag sällan brukar göra, drar jag på med spolarvätska. Rejält. Resten på motorvägen är historia och sådär är det med mig just nu, hela tiden. Jag tänder till på smågrejer som jag annars skulle flinat åt. Det gör jag visserligen ändå, men mina intentioner är inte längre oskyldiga och snälla. De är aggressiva och fientliga. Något så enkelt som apan Åkesson får mig riktigt irriterad. Jag kan komma på mig själv, gå omkring i köket och högt säga att killen måste vara riktigt rejält slut i huvudet. Jag hade kanske kunnat köpa några ytterst, ytterst få av hans åsikter – någon gång kanske – om det inte hade varit för helhetsintrycket. Han är ju en komplett idiot! Och när jag stannar upp och tänker efter, så upptäcker jag att jag inte känner någon ånger inför min åsikt.

Och det finns ännu mer jag tänder till på. Jag kritiserade nyligen en gammal händelse igen. Ni vet, det där med att kommentera en blogg och få svar i en helt annan. Jag fick positivt gehör. De skrev att de förstod vad jag menade, när jag skrev om det. Enda problemet var att svaret inte kom där jag förväntade mig det av de som ”förstod det”. De gjorde precis som alla andra hade gjort – besvarat mina kommentarer där svaren inte alls hörde hemma. Jag blir tammefan gråtfärdig när jag ser sånt.

Jag vet att det här kommer gå över. Förr eller senare iallafall. Ja, förutom min syn på Åkesson alltså – det går liksom inte att komma undan där riktigt, han och jag kommer aldrig ha samma värderingar. Nej, jag syftar på överhuvudtaget. Min ilska. Stressen över att behöva transportera grovsopor fram och tillbaka. För det är så jag betraktar vissa saker: grovsopor. Sånt jag själv skulle slängt – och kommer göra den dagen jag verkligen får nog. Jag behöver få balans igen och det får jag allt mer, ju mindre samvetskval jag har över mina I-landsproblem. Jag är på väg att stänga av just nu och bli en beräknande ondskefull robot, som idkar psykologisk krigföring på allting jag genomför. Enbart för att skydda mig själv från all idioti och galenskap. Endast några få befinner sig innanför denna sfär, kollegor och vänner, vilka jag värnar om. Jag tänker schack, i flera steg, för att på smidigast sätt slippa så mycket skit som möjligt. Och känslan börjar bli riktigt behaglig.

Alla som tidigare klagat på att de fått SMS från 1059710597 (vilket är från Telenor) kan nu andas lugnt: Det är egentligen inkommande MMS. Då är bara frågan – hur avkodar man dom?

En annan sak om detta fenomen också är uppkomsten av dem. Oftast är det så att man, när man får ett MMS får ett SMS från operatören som lyder ”Du har fått ett MMS, gå till http:xxx för att hämta det”. Detta meddelandet kan man ta bort – om man hellre vill att MMS skall komma till telefonen direkt, så brukar man kunna aktivera tjänsten genom att först skicka iväg ett eget MMS. När operatören väl vet att din telefon har MMS-stöd så dyker alltså meddelanden upp direkt i din telefon.

Sätter du därefter tillbaka SIM-kortet i en telefon som inte har MMS-stöd, så tar du plötsligt emot dessa som ett SMS. Eftersom telefonen inte har fullt stöd för MMS kommer SMSet innehålla skräptecken som antingen gör det oläsbart eller så kommer det som sagt enbart innehålla skräptecken. Avsändarnumret, i mitt fall, är inte heller det, varifrån det kommer, utan tydligen ett helt annat.