Jag gillar inte att gå till doktorn egentligen. Jag stämplar mig själv som sjukling nästan direkt när jag gör det. Fast idag gjorde jag ett undantag. Jag tänkte konstatera att jag har nån slags natt-astma. Dvs, jag mår skapligt under dagen, för att sedan under natten drabbas av tjut i luftrören så till den grad att det inte går att sova eftersom ljudet stör. Jag har dock hittills lyckats övertyga mig själv om att jag inte dör. Det är ju bara lite oljud. För andas kan jag ju. Väl? Tror jag. Nej, det har faktiskt handlat om väldigt jobbig andning under två dagar nu, som har lett till nästan total sömnlöshet. Och därmed har jag inte kunnat jobba ordentligt heller. Så idag har jag sovit bort en stor del av min kväll. Igen. Utomhus märks det också direkt att nåt är fel, kylan är riktigt hård, trots att det är i skåne jag befinner mig.

Men nu har jag iallafall precis provat min första turbuhaler. Jag är noggrant förberedd. På den lilla lappen som blir ett flygplan när man vecklar ut den så står det vilka biverkningar man kan få. Om jag utgår från att jag får allihopa så behöver jag inte oroa mig över att det kan bli värre – bara bättre. Sagt och gjort. Nu sitter jag alltså och väntar på huvudvärk, skakningar, hjärtklappning och krampande luftrör. Men det händer inget. Det har gått sex minuter och jag lever fortfarande. Trycket i bröstet jag kände innan? Ja, jag försöker känna om det finns där, men jag minns inte hur det kändes riktigt längre. Så jag antar att det är borta. Istället så skrattar jag nervöst – snart kommer de förbannade anfallen. Vad hände egentligen? Jag sitter blick stilla och kollar på klockan, vågar nästan inte göra något och väntar på biverkningarna.

Kanske får jag veta om det här verkligen fungerade, först när jag lägger mig ner. Det är ju då de vansinniga anfallen kommer… Den som fortfarande lever efter detta, får se…