Tornevalls Corner

På väg till jobbet igår hörde jag på ”aftonbladets rubriker” att socialdemokraterna vill att det skall bli obligatoriskt för alla kommuner att ta emot flyktingar. Man sade bland annat att ”man skall inte kunna skylla på att det inte finns några bostäder, för att slippa ta emot”. Nu var det ju visserligen aftonbladet som läste rubrikerna och jag funderar lite på varifrån de möjligtvis kan ha kommit och sedan förvrängts. Men efter att ha sett rubriken ”Lex Vellinge” så börjar jag faktiskt fundera lite till. Före förra valet hade socialdemokraterna mitt fulla stöd och jag röstade därför på dom. Jag var också vansinnig på att moderaterna vann det valet. Men nu börjar jag bli bekymrad. Jag har verkligen försökt hitta något parti som har något bra att komma med, men än så länge finns det inte något som lockar mig. Det kanske blir bättre framåt sommar/höst när det verkligen börjar närma sig val.

Efter att ha hört orden att ”man inte skall kunna skylla på…” igår började jag alltså fundera lite till på vad socialdemokraterna håller på med. Jag kan inte sätta fingret på det, men någonting säger mig att dom är desperata och därmed har gått och blivit helt slut i huvudet. Ja, jag kan tycka att ”fördelning mellan kommunerna” låter som en bra idé så man inte packar in alla på ett och samma ställe, men jag reagerar faktiskt på det här när det kommer till bostadsbrist. Hur har dom tänkt där? Inte alls? Det verkar ju inte vara deras starka sida, det där med tänk längre iallafall. Om det nu verkligen är så att en kommun har bostadsbrist – skall då invandrare få var sitt tält som de kan slå upp på torget? Eller har jag missförstått något nu, eftersom jag är så trött och struntat i att läsa halva DN-artikeln, bara för att vara helt säker på att jag slipper få en infarkt?

Läs även andra bloggares åsikter om bostadsbrist, dynga, flyktingar, integrationspolitik, invandrare, lex vellinge, ORKA, politikertrams, socialdemokraterna, töntförslag, vellinge

Hemlösa fryser. Och politikerna är så snälla när de hjälper till…

… med sovsäckar …

http://aftonbladet.se/nyheter/article6537096.ab

Jag kollade precis på partiledardebatten gårdagens partiledardebatt och jag måste säga att jag är lite mållös. Förra veckans debatt var faktiskt jämförbart bättre än denna och det känns inte som att jag kommit fram till någnting alls ännu. Vad som dock gjorde mig nyfiken på debatten var det faktum att halva bloggsverige skriker om de rödgröna skulle ”återkomma med svar i april”. Det var faktiskt därför jag beslöt mig för att slänga bort en timme av mitt liv ikväll och frågan är om jag borde ta mig tid till resten av debatten, den som sändes efter nyheterna. Nej. Inte ikväll. Det var alldeles för mycket svammel som kommer ta tid att smälta.

Jag irriterar mig dock på en grej. Såsom det framställdes att Sahlin skulle återkomma i april med svar på hur arbetslösheten skulle lösas. Detta var det första jag tidigare idag möttes av när jag läste en massa artiklar. Jag kanske har missat något eller varit riktigt trött, men när jag kollade på debatten så fann jag ingenting av påstående att ”det blev helt tyst i studion”. Den som var FÖRST ut med att säga att de rödgröna skulle återkomma i April var faktiskt Reinfeldt själv. Eftersom jag inte hunnit ta reda på alla fakta började jag därför intensivt söka igenom det klipp som föranledde till hans uttalande, man jag fann inte ett dugg. Först senare under första timmens debatt började de rödgröna ”instämma” i att de skulle återkomma. Om skatterna och budgeten! Inte om hur de skulle lösa arbetslösheten. Rätta mig gärna om jag har fel.

Samtidigt lade jag märke till, precis som Lena Mellin skriver, att målet var att skyffla varandra i diket. Så kändes det faktiskt som att de gånger som någon höll med om något, så avslutades alltid meningen med ordet ”men”. Alltså, jag skulle kunna vara Socialdemokrat och ändå hålla med Moderaterna i mycket dom säger, det är faktiskt inte farligt alls att tycka samma som andra motståndare. Jag kände ofta hur jag kunde nicka både till Puppy Reinfeldt och de rödgrönas åsikter. När det kom till Sahlin blev det dock lite väl mycket ”kan du inte bara vara tyst?”. Dessvärre. För jag hoppas innerligt att hon någon gång under de kvarvarande månaderna skall kunna säga något som gör att jag skriker ”woohey, henne vill jag rösta på”. Men ännu har jag inte känt det. Nej, för en människa som saknar självförtroende får nog inte fram så mycket mer än tafatta stakningar, som meningar.

Än så länge är jag piratpartist. Dessvärre finns det en viss risk att piratpartiet i allt detta kan hamna i skuggan, på grund av fyra års uselt styrande av de befintliga ledarna som måste röstas bort. Men visst, om fler röstar på PP och färre på de blå, desto större är chansen att vi slipper moderaterna i fyra år till – utan min hjälp eftersom integritetsfrågor fortfarande är en prioritet för mig.

Mellin skrev också att tonläget blev högt – eller hetsig som vissa valt att kalla det – och det håller jag inte riktigt med om. Den enda gången som tonläget blev högt var när Peter Eriksson fick ordet. Någon mer högljudd människa än den mannen är det ett tag sedan jag hörde i media. Man kunde nästan få för sig att han blev upprörd ett antal gånger. Nej, efter gårdagens debatt är jag faktiskt fullständigt rådvill. Men det är ju också en del tid kvar innan man skall ta sitt viktiga beslut. Och nu har jag slösat bort ytterligare en halvtimme av mitt liv på den här analysen…

Sammanfattningsvis: Dn 1, Dn 2, Dn 3 Dn 4 Dn 5, Dn 6, Ab 1, Ab 2, Ab 3, Ab 4, Ab 5, Ab 6, Ab 7, Ab 8

Läs även andra bloggares åsikter om agenda, alliansen, Centerpartiet, debatt, Folkpartiet, Göran Hägglund, ipred, Jan Björklund, Kristdemokraterna, Lars Ohly, Maud Olofsson, Miljöpartiet, moderaterna, mona sahlin, oppositionen, partiledardebatt, socialdemokraterna, superveckan, val2010, Vänsterpartiet

Fredrik Reinfeldt ska drivas in i ”Göran Persson”-fällan.
Mona Sahlin ska jagas med Vänsterpartiet och höjda skatter som slagträ.
Expressen kan här avslöja de hemliga strategierna inför kvällens tv-duell mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

Så låter det när det talas om ”hemliga strategier” i en TV-Duell ikväll… Ja, om Expressen har fått tag på dom så måste dom ju verkligen vara FRUKTANSVÄRT hemliga… Varför börjar det känns som att även politiken blir en dokusåpa? Big Brother Moderaterna – Var inlåst i ditt hemland i 1460 dagar. Blir du också utröstad – så förlorar du dina pengar!

Läs även andra bloggares åsikter om fredrik reinfeldt, höger, mona sahlin, opinionssiffror, partiledardebatt, Politik, val2010, vänster

Jag har visserligen svårt för Mona Sahlin ibland. Jag kan till och med ifrågasätta henne, utan att riktigt veta varför. Faktiskt. För jag har ju inte tagit reda på allt för mycket av vad som händer och har hänt. Det enda jag förknippar henne med är detta förbannade långsinta Toblerone-gnället, som egentligen är hur överspelat som helst. Jag skiter faktiskt fullständigt i hennes choklad. Saken blir än lustigare när folk nu börjar leta fel på henne överallt. Hon får inte festa, hon får inte ta emot presenter, hon får ju uppenbarligen inte göra ett skit för folk i det här landet! ”En sån som hon skall uppföra sig”. Va? Vänta nu…

Låt mig backa lite här…

Före det sista valet så förstår jag att folk var trötta på sossarna. Det spelade liksom ingen roll, man ville ha ett maktskifte. Tror jag. Själv lät jag mig dra till minnes hur det var sist det var maktskifte. Jag minns inte särskilt mycket, men jag minns tillräckligt. Jag minns Ingvar Carlsson, Carl Bild osv och jag var relativt ung och intresserad på den tiden. Men en sak minns jag: Sist moderaterna hade makten så slutade det på nästan exakt samma sätt. Landet kraschlandades, för att senare tas över av sossarna igen. Och det var lika bra det.

Nu är vi ju där igen. Men nu hänger folk upp sig, inte bara på moderaterna utan även socialdemokraterna. Komiskt. Vad skall vi välja nu då? Vi har ju en kvinnlig toblerone-narkoman på den röda sidan och en skallig pitbull på den röda. Herregud, pest eller kolera!

Men nej, jag kan inte hålla med. Tidigare var det pest eller kolera. Men det är det inte nu längre. För även om väldigt många springer runt och gnäller om att sossarna är blå, att de skämmer bort sig på fester och med väskor – så tror jag inte att det kan bli sämre… Finns det inget annat parti som är valvart, så får man nog trots allt ta det minst dåliga alternativet – och jag hoppas att folk verkligen gör det i år, istället för att fjanta sig med att rösta blankt eller ligger kvar i soffan för att demonstrera! Det är det mest korkade man kan göra i ett sånt här länge. Ligg ni kvar, men klaga då för faaan inte sedan om det slår tillbaka på er egna &¤”/#%”#/( lathet! Jag skall rösta och jag tänker tvinga alla i min närhet att göra likadant. Sticker de upp med skitsnack som ”demonstrera mot samhället” så skall jag tala om hur pantade dom är som själva orsakar det för både sig själva och alla andra. RÖSTA!

Och sist men inte minst, måste jag ändå få påpeka att Sahlin har en rätt bra ironisk humor ibland. Jag tänkte avsluta det här inlägget med ett citat från en artikel jag tidigare läste. En diskussion mellan Reinfeldt och henne – enligt mig en klockren käftsmäll -  som lät ungefär så här:

- Hur kan massiva skattehöjningar för vanligt folk som jobbar, sjuksköterskor, vaktmästare och metallarbetare, tillsammans med kraftiga skattehöjningar på att anställa unga människor under 26 överfört i stora bidrag till människor som inte jobbar beskrivas som en jobbpolitik? undrade han.

- Jag förstår om du frågar om hur jobbpolitiken ser ut för du verkar ju inte ha någon aning om det. Då hade du väl praktiserat den de här fyra åren, svarade Sahlin.

Jepp, någon sorts potential har hon nog trots allt. Det hade kanske till och med kunnat vara intressant med en kvinnlig statsminister, precis lika intressant som jag tyckte det skulle vara med en svart president. Hmmm..

Så låt henne ha sin väska nu… Ni som inte tycker att hon skall ha den alltså…

Så låter det alltså nu, när media har uppmärksammat det faktum att även svårt sjuka skulle tvingas söka jobb. Eller rättare sagt ”Det var aldrig vår intention att svårt cancersjuka skulle drabbas. Min uppfattning är att lagstiftningen är tydlig på den punkten. Om det nu inte är så får vi göra det här förtydligandet”. Varför får jag känslan av att det finns mycket tolkningsfrihet i sånt här? Att socialförvaltningar och försäkringskassor lite tolkar reglerna hur de vill och sedan helhjärtat ägnar sig åt att förstöra för svårt sjuka människor med kommentaren ”Ja, men dom sa ju så!”?

Jag ser fram emot nästa val…

Denna gången handlar Aftonbladets arbetslöshets-artikelserie om Anna, som förlorar 5000 på att jobba, ”på grund av regeringens beslut 2008 att strypa möjligheten att stämpla upp till heltid i mer än 75 dagar”. Jag kan nog själv tycka att a-kassereglerna ibland är uppåt väggarna, speciellt efter valet. ”Tyvärr”, så är jag inte själv arbetslös och därmed inte särskilt insatt i de nuvarande reglerna, om man bortser från att jag måste betala en högre avgift till dem om jag är anställd någonstans. Om jag skulle bli arbetslös så skulle jag nog tycka att det var lite lustigt om jag inte kunde ta del av det jag betalat. Men så kan vi ju också kanske konstatera inte alltid är fallet.

Men vänta nu lite…

Jag ser plötsligt en mycket intressant röd tråd i aftonbladets artikelserie. Hittills verkar de ha pratat med folk som faktiskt kan göra något åt sin livssituation. I det här fallet bor familjen i en rätt dyr lägenhet. Den kostar naturligtvis lika mycket som Anna skulle förlora på att jobba deltid. ”Men. Så. Har. De. Också. Bestämt. Sig. För. Att. Inte. Flytta. För. Att. De. Trivs. Där. – De. Ska. Bara. Klara. Det.” – heter det. Och då återstår väl det stora dilemmat; har de då inte avskrivit sig rätten att gnälla på att de har det jobbigt? Allt som sker, händer ju för att man har gjort det möjligt. Röda Berget skriver också att de egentligen har en valmöjlighet, men missar det tredje alternativet att man kan flytta. Har man rätt till bidrag lär det betydligt lättare att överleva på det sättet.

Frågan jag själv ställer mig här, är om jag själv skulle kunna tänka mig att göra så. Framför allt bör man tänka på att det inte alltid är så lätt att hitta ett nytt boende, vilket, om man gör det, också kommer kosta pengar. I vissa fall kan det säkerligen till och med riskera att innebära ortbyte helt och hållet och jag förstår om folk inte vill göra det. Det kan finnas väldigt många orsaker till varför (vilket Anna också sagt i chatten, från tidigare idag) och jag tycker det är helt fel att tvinga folk att göra det. Själv hade jag aldrig några planer på det, då jag hade flyttat söder ut av just familjära orsaker. Varför skulle jag då vilja flytta tillbaka? Så att bli irriterad på folk som ”vägrar flytta” är kanske i en del fall obefogade. Vem har rätten att döma?

Å andra sidan, så förstår jag inte varför folk blir så hysteriska av att SÖKA jobb på annan ort. Att SÖKA betyder nämligen inte att man automatiskt får jobbet. Däremot hade jag, om ekonomin blir lidande, kunnat tänka mig att flytta till något mindre i samma ort (om det nu överhuvudtaget går, med tanke på väntetider till lägenheter osv). Allt blir vad man gör det till, även om regeringen nog glömt bort att alla händelser – som man ibland faktiskt måste ta hänsyn till – är individuella!

En sak är dock säker – man blir verkligen bortskämd och bekväm av sig om man har jobbat länge och kunnat göra vad man vill – och plötsligt måste bryta det mönstret.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, arbetsförmedling, arbetslinje, arbetslös, arbetslöshet, arbetsmarknad, deltid, heltid, jobb, jobbävning, moderaterna, Politik, regeringen

Nej, det finns en sak jag verkligen inte kan och det är att låta bli att falla för aftonbladets svammel. Jag har på sistone blivit uppmärksammad på det ett otal gånger faktiskt. Men det hör inte hit just nu tror jag. Nu är jag nämligen lite lätt road av artikelserien som Aftonbladet har börjat skriva om, som handlar om arbetslöshet. Man borde kunna hitta den på Nyforsbloggen om jag förstått saken rätt.

I Eskilstuna är alltså bristen på jobb värst och detta är alltså första artikeln i aftonbladets artikelserie. Jag måste erkänna att de som skriver artikeln har ett rätt bra sinne för detaljer och de får faktiskt samtidigt mig att tycka synd om de som är arbetslösa. Och det är synd om dom också. De flesta iallafall (vilket jag kommer till alldeles strax). Rubriken på artikeln skär sig dock enligt mig riktigt rejält – ”Vad har jag att erbjuda, jag kan ju ingenting?”. Men när jag läser mig runt på bloggar finner jag bland annat Garry Nordmark, som formulerar sig rätt bra i sammanhanget:

De har aldrig haft ett jobb och klagar över att de inte kan någonting. Då är det väl inte så jävla konstigt att de bara får Nej överallt?

Den här meningen har i efterhand fått mig att börja fundera (faktum är att jag inte tänkte skriva det här inlägget alls egentligen). Jag var arbetslös i två år och fick i det närmaste panik när min a-kassa började ta slut. Sista tiden jag var arbetslös var precis under valet och jag minns att jag var vansinnig över att a-kassorna skulle försämra våran livskvalitet. Vilket det säkerligen gjorde för många. När jag fick jobb hade jag tre dagars a-kassa kvar.

En sak som jag dock minns, som nästan INGEN har tagit upp än – det talas om statistik, om folk som inte kan, folk som behöver utbildas, folk som borde få mer hjälp osv. Men det är nästan ingen som tar upp det som moderaterna precis i början av sin misslyckade kampanj tog upp: soffliggarna. De som inte VILL jobba. De som tvingas att söka jobb mot sin vilja. Har vi helt glömt dom? De människor, som allvarligt talat försämrar våra politikers så extremt viktiga statistik? De som tycker det är så förbaskat obekvämt med jobb, som hellre ligger hemma och lyfter socialbidrag så länge de kan?

Såna människor finns det nämligen gott om och jag träffade en hel del skräckexempel under mina två års arbetslöshet. Vad det var som inte motiverade dom tillräckligt vet jag faktiskt inte, men det kan mycket väl ha varit en kombination av dålig motivation och det faktum att de kastades ut på låtsasaktiviteter för arbetslösa. Eller vuxendagis, som många med mig kallade det för. Det fanns folk som kämpade stenhårt med att komma bort från arbetsförmedlingens värdelösa ”lär dig söka jobb på vårat vuxendagis” och de flesta kom faktiskt därifrån. Men så fanns det också väldigt många som inte orkade bry sig, som suckade, som struntade i hjälpen och som, så fort de fick någon hjälp, började stanna hemma istället. Vad händer med dom idag? Har dom kommit ut i arbetslivet än, tack vare facklan de fick där bak av den nya regeringen, eller sitter de fast i arbetsförmedlingens oändliga aktiviteter?

Ett av de värsta skräckexempel jag möttes av var en kille som icensatte sin fars död. Det första han talade om för sin handläggare var att hans far låg på sjukhuset. Om han var döende då minns jag inte, men för att komma bort från arbetsförmedlingens aktiviteter skyllde han ofta på att hans far försämrades. På så vis kunde han skaffa sig en fullt legitim fritid. Strax innan jag fick jobb fick jag höra att en utredning satts igång mot killen. Det hade då framkommit att hans far var död, men av en slump hade handläggarna på grund av de sökt killen, fått reda på att hans far var vid liv, fullt frisk. Vad som hände sedan? Han blev naturligtvis utskriven och jag hörde något om att han även skulle bli återbetalningsskyldig till de bidrag han lyft, månad ut och månad in.

Så vilka är det nu synd om? Vilka ska man tro på? Är det svårt att få jobb? Ja, jag tyckte det i två år. Det är verkligen lätt att tappa hoppet helt och självklart säger jag inte att de arbetslösa i alla lägen är kapabla att finna ett jobb. Det finns folk som inte kan eller av andra skäl inte har möjlighet att få jobb med bara en fingerknäpp. Att därför leva på knappa existensminimum som det talas om i artikeln är därför enligt mitt tycke fullständigt orimligt.

Jag kan egentligen bara tala i egen sak och jag kan utan tvekan medge, att en hel del handlade om min egen attityd och min egen vilja att finna något jag trivdes med. Det gjorde jag dock till sist, med stor hjälp dessutom, från ett företag vars tjänster AF hade köpt in för att få ut folk på arbetsmarknaden (vilket i princip är samma sak som att jag inte fick någon hjälp av AF, utan av folk som faktiskt kunde sin sak). Därför känner jag mig också så splittrad i den här frågan – för precis som Garry skrivit så kan man fråga sig vems felet egentligen är. Att regeringen i sitt nuvarande skick helt saknar förmågan att göra något rätt råder det dock inga tvivel kring.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, arbetslöshet, arbetslösheten, jobben, Moderatledda regeringen, pernilla åström, Politik, regeringen, socialdemokraterna, soffpotatis, utanförskap, val 2010, vuxendagis

Antingen delar jag den här tanken med väldigt många, eller så är jag den enda personen i sverige som precis har skrivit till skatteverket och frågat om Viktorias bröllop är avdragsgill i deklarationen. Frågan är förvisso ställd med en viss glimt i ögat, men lite grand handlar det också om principer:

1. Jag är inte intresserad av deras bröllop
2. Jag är inte intresserad av kungafamiljen
3. Jag är inte intresserad av att skattemässigt sponsra något jag inte är intresserad av
4. Och sist men inte minst – jag är inte bjuden

Så varför skulle jag betala? Det är åtminstone värt ett försök. Även om det bara skulle röra sig om två kronor.

Läs även andra bloggares åsikter om pedofili