Tornevalls Corner

Det verkar vara många som upprörs över det fall som senast publicerades i aftonbladet, där en man idkade nödvärn mot en gärningsman som bröt sig in genom en balkong för att våldta någons fru. Vad folk inte tycks tänka på är det faktum att det är just aftonbladet som skrivit om det. Jag vet inte, det finns säkerligen andra artiklar också, men dessa orkar jag inte leta efter.

Iallafall – vad som sker när media börjar skriva sina lögnartiklar är att vi dels bara får läsa en version av händelsen. Vad som också händer är att denna version av händelsen ofta överdrivs grovt, i sann ”En ding ding värld”-anda av nån stackars hypokondrisk journalist med grova förföljelsemanier.

Jag såg ett inslag för längesedan. Missminner jag mig inte så var det Efterlyst och Silbersky som drog detta inslag. Där påpekades det att beroende på grad av nödvärn så kunde detta lätt gå över till att bli övervåld – vilket drabbar den som försvarar sig mer än gärningsmannen själv. Det kunde enligt vad jag minns handla om väldigt små skillnader; slår du en gång, är det nödvärn, slår du två gånger är det misshandel, så att säga.

Går vi efter dessa regler skulle det alltså innebära att om man skall försvara sig – så skall man bara slå ner gärningsmannen lite ”lagom”. Småtramsigt tycker jag naturligtvis, med tanke på hur lätt det verkar vara, att gå lite för långt under en rejäl adrenalinkick. Men eftersom nu rättsväsendet är som det är, så får man väl anta – eftersom vi andra som leker domstol på nätet just i detta nu inte ens borde uttalas om vad som hände då vi inte var på plats – att mannen som försvarade sin fru helt enkelt använde övervåld. Jag har dock väldigt svårt att klandra honom i en situation som den beskrivna.

Men det riktigt komiska i ovanstående artikel är det faktum att folk i vanlig ordning blir fullständigt hysteriska, över ett ”brott” de troligtvis inte ens kommer bemöda sig att läsa inledningstexterna i förundersökningsprotokollet på. Helt utan att även fundera på hur många sidor det där myntet nu hade. Nice going, era koleriska drullputtar!

Läs även andra bloggares åsikter om aftonbladet, åtal, koleriska drullputtar, nödvärn, övervåld

Nu har jag under en halvtimmes tid försökt skriva något om mobbing. Nu blev det inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag tror inte ens jag håller mig till ämnet och det verkliga problemet någonstans i det här inlägget. Jag tycker dock inte att det är okej att sprida bilder eller adressuppgifter om andra människor på nätet, utan deras vetskap eller medgivande (även om det säkerligen finns undantag och därmed skulle kunna skapa ännu en separat diskussion, som bara handlar om detta). Detta är dessutom något jag sett alldeles nyligen på ett forum, även om det inte var jag som utsattes för det den gången, av folk som i princip är helt anonyma.

Jag har alltså nu kommit fram till att det är olidligt svårt att få något bra grepp om ämnet eftersom det finns lika många tolkningar som det finns människor. I vissa fall handlar det om den egna personligheten, i vissa fall om alla andras personligheter. Nätmobbingen som tas upp är dock den allra svåraste kategorin att sätta en definition på och det är detta jag försökt lägga tid på. Men jag kan vara överens med mig själv om att de vanligaste förekommande mobbing-kategorierna generellt är (i båda punkterna ingår sidospår som just spridning av information om andra människor med uppsåt att skada) de här…

• När man går ihop i grupp för att angripa en annan människa, psykiskt eller fysiskt
• När en person angriper en annan människa, med uppsåt att  skada fysiskt eller psykiskt

Eller, det är snarare de ”vettigaste” jag kan komma på för tillfället, uppgiven efter försök på försök att få en definition på saker och ting. Ytan för tolkning är dock E N O R M eftersom de är så löst beskrivna. Att bli utstött, fysiskt angripen, utfryst, uthängd, uppringd, smsad, trakasserad, retad osv kan vara svårt att motarbeta, men det går som sagt, vilket det ju självklart finns hur många exempel som helst på. En annan sida jag funnit i funderandet kring detta inlägg, som jag själv har lärt mig, är att man inte kan ta åt sig av precis allting, än mindre kalla det för mobbing även om ämnet antagligen är mycket tydligare än vad jag är nu. Men så är jag också en person som gärna ger igen, om det går. Inte minst på nätet. Jag har själv blivit kallad för mobbare, enbart på grund av att min åsikt har varit avvikande gentemot den jag diskuterat med och på forum kan det här begreppet vara hårfint.

Vad gör man exempelvis på ett forum, där en person ständigt ”går mot strömmen”, avviker och säger saker man själv intresserar sig för, men inte håller med om? Om personen ifråga själv säger så dumma saker, att allt man besvarar blir en regelrätt idiotförklaring av personen? Skall man förbjudas besvara sådant, enbart för att man riskerar att bli kallad för mobbare? Det här är inte lätt och man kanske seriöst borde fundera på om personen på andra sidan, ändå inte är den som verkligen försöker sig på en form av mobbing?

Det jag säger kommer från mig själv och ingen annan och jag brukar oftast hålla mig till saker som jag själv vet att jag står för. Om jag tycker att det är korkat att köra över i vänster körfält på smala skogsvägar vid möten och jag fördömer folk som beter sig på detta sättet, med en smula ironi – och någon tar åt sig av detta, betraktar det som mobbing av en minoritet (som gillar att köra på fel sida av vägen och på det viset väljer att avvika), så förstår jag seriöst inte vad jag skulle kunna göra åt den saken. Jag tycker ju inte som dom.

Nu var exemplet i sig ganska överdrivet, men samtidigt försöker jag få fram en poäng med det hela – att själva definitionen av mobbing IBLAND faktiskt är väldigt luddig. Jag anser sällan att jag mobbar någon när jag skriver eller kommenterar i någons blogg. Inte ens folk som är ständigt återkommande anser jag att jag mobbar, om jag på min väg anser kunna, eller vilja svara på det som skrivs. Jag behöver inte alls ogilla personen, utan det kan handla om att jag helt enkelt inte håller med denne i 9 fall av 10. Det handlar ju helt enkelt om att man tycker olika nästan hela tiden. Det är först när jag systematiskt går igenom allt personen skriver, där syftet blir förföljelse och förnedring som jag själv skulle kunna kalla det för mobbing.

Alla har således sina egna definitioner, egna gränser och varje fall som dyker upp, är på något sätt individuella. För min egen del, tycker jag det är bra att man försöker motarbeta mobbing, komma på lösningar hur man skall förebygga det och ge andra större förståelse för vad det är osv, även om jag någonstans i det stora hela ibland kan få för mig att det också handlar om hur man själv är som person. Här har jag väldigt lätt att referera till min egen uppväxt som kantades av en form av utfrysning i skolan, ända fram till gymnasiet där detta helt och hållet upphörde. Berodde upphörandet på mig som person, eller berodde det på att mina klasskamrater helt enkelt var efterblivna stolpskott? Jag skulle nästan kunna tänka mig att det handlar om en dålig mix. Jag var en tönt, den enda som inte ens talade samma dialekt som dom – de var efterblivna zombies, uppväxta i halvkriminella familjer vars barnuppfostran varit lika effektiv som en hjärndöd lyktstolpe. Visserligen hård kritik, men också säkerligen i några av fallen fullt sant. Och vem har den bästa ursäkten egentligen? Varför fick inte jag prata rikssvenska och alla andra skånska? Var det ens dialekten de hängde upp sig på? Var det kanske min ständiga längtan att få åka hem och spela spel?

Källan till varifrån mobbing uppkommer gör därför saken väldigt intressant. Är det en slump, eller är det helt enkelt inte fullt så lyckade möten, med andra individer som är den grundläggande orsaken till mobbing? Och framför allt – hur gör man för att detta inte skall hända, i synnerhet när vi redan vet att det i väldigt många fall handlar om människor som aldrig kommer att fungera överhuvudtaget, i ett socialt samspel? Vem flyttar man på? Vem låser man in? Får man slå tillbaka? Får jag som offentlig person ha ett privatliv och vart går gränsen för privatliv och offentligt liv, om jag nu exempelvis skriver öppet om det? Frågorna är många och de hopar sig, obesvarade, för att tolkningarna är allt för många.

Jag lämnar därmed frågan öppen till er som har vettigare svar än vad jag har.

Läs även andra bloggares åsikter om aftonbladet, mobbing, mobbning, nätmobbing, stalking

Så kan det vara och nu när dom återigen har läst ett lokalt utskick från ”en ding ding världs huvudkälla” så har de givetvis fått en släng av hypokondri igen. Daily mail? Depp förstör dina tänder? Nej, det enda Depp gjort för mig är en hög med rätt skapliga filmer faktiskt.

Har ni ingen länk till källan nu igen, förresten? Nej, just det, era journalister hämtar ju sin dynga från någon godtycklig, lokal wiki. Annars hade det ju inte blivit lika intressant att slänga sin hysteri över svenska folket. Nej, jag är inte pessimistisk eller cynisk på grund av mina tänder – jag är det för att samhället i det stora ser ut som det gör… Och naturligtvis för att Aftonbladet fortsätter skriva sina fåniga, lätt hypokondriska artiklar om ingenting alls.

Läs även andra bloggares åsikter om aftonbladet, hypokondriker, munhygien, pessimistisk

Vissa dagar så händer det saker som gör mig extra irriterad på allting. Fast egentligen är inte ”irriterad” rätt ord, utan snarare ”förbannad”. Och en av dessa källorna är Aftonbladet, motsvarigheten till ”En ding ding värld” även om det händer mycket annat också som gör att jag tänder till rejält ibland. Det finns ingen tidning som kan gör mig mer överkokt förbannad än Aftonbladet och varje gång pressen publicerar artiklar, av negativ art såsom den förra artikeln jag skrev om, så blir jag galen. Fullständigt vansinnig. Mitt fokus på själva artikeln upphör i princip helt och allt handlar plötsligt om hur media framställer saker. Ofta är det överdrifter och lögner men också känns det någonstans som att media med glädje söker minsta lilla chans att skita ner allt de ser. För att inte tala om ständiga axplock för att vi korkade hypokondriker skall skrämmas upp. Skrämmas till att ta den där förbannade sprutan! Inte undra på att ingen vågar vaccinera sig när media håller på som de gör! Eller för att helt enkelt göra oss förbannade, vilket jag just nu råkar vara. Och ja, jag vågar nästan påstå att allt de skriver om är överdrifter, så visst, det skulle vara lite kul att bli intervjuad av aftonbladet och sedan se hur man framställs.

Just det, jag skrev ju ”att fela är mänskligt” i mitt förra inlägg. Javisst! Det är förvisso på det viset, men varje felande som sker inom sjukvården är faktiskt skamligt, även om det kanske inte framgått i det jag skrev, eftersom jag blev mer förbannad på pressen i sig, än själva sjukvården. Det är lite som att jag får ansvar för en hjärnoperation av en tumör, men av ”misstag” så råkar jag lobotomera patienten. Att göra såna misstag i sjukvården är riktigt sjukt och faktiskt riktigt förbannat illa. Jag tycker det är okej att man gör misstag, men det ska vara UTANFÖR sjukvården.

Jag tycker naturligtvis fortfarande att det är riktigt ILLA att sjukvården slarvar något så kopiöst, inte minst med sitt ansvar, men jag tycker att det är minst lika synd att media framställer sjukvården så galet. Hur många akutfall blir inte lösta varje dag exempelvis? Eller något annat som också är vanligt – flygkrascher. Det sker tusentals flygresor varje dag, men det är bara krascherna som uppmärksammas. Vad annars? ”SAS levererade åter 800 passagerare till stockholm, från Ängelholm. Passagerarna överlevde helt oskadda”. Kul! Det uppmärksammas dock inte, just för att det gick bra.

Det finns massor med saker som aldrig kommer att hamna på löpsedlarna för att inte finns något maffigt blod att suga upp. ”Sommaren är här, nu växer blåsipporna!”. Skulle inte tro det! Däremot ”Tagna på sängen, körde av vägen i vinterkaoset”, kommer pryda våra vinternyheter i flera veckor framöver när det väl är dags. För att inte tala om hypokondriker-flunsan, som prydit våra tidningar ända sedan den fann sina rötter i Mexico. Jag blir kort sagt VANSINNIG på sånt här!

Något som också irriterar mig är det faktum att Kissie vill bli lämnad ifred (även falsksanning har skrivit lite om det). Va?! Men vänta nu. Var någonstans finns denna logik, ärligt talat? Hon wimpar sig i sin blogg, tycker det är jättekul att provocera folk, drar upp sina I-landsproblem och sitt tablettmissbruk (vad hon nu vill uppnå med bantningspiller är mig en gåta) och sedan när någon fotograferar henne så vill hon bli lämnad ifred? Skojar hon med oss? Ja, det måste hon ju göra. Eller? För det kanske också är en PR-kupp, på något otäckt sätt.

Men om hon nu mot all förmodan menar allvar med sin dynga, så är det ju bra att hon är medveten om att hon själv valt livet som offentlig person (precis som jag, i och med att jag också valt att gnälla om mina I-landsproblem) alldeles själv. Och visar man sig då offentligt så får man ju nästan räkna med det. För vem skulle vara intresserad av helt vanliga Arne Arnesson, 84, från Ludvika när han shoppar falukorv på ICA? Så snälla Kissie, tänk lite innan du yttrar dig om att bli lämnad ifred nästa gång. Det du upplever är helt enkelt medaljens baksida av något du på alldeles egen hand har skapat dig. Grattis!

Fast nu när jag funderar lite till på det, så måste hon ju skoja. Hon är ju trots allt Sveriges största skämt!

Läs även andra bloggares åsikter om aftonbladet, falsksanning, hypokondriker, kissie, kissies, läkarkåren, simon, svininfluensan