Tornevalls Corner

Jag kollade precis på partiledardebatten gårdagens partiledardebatt och jag måste säga att jag är lite mållös. Förra veckans debatt var faktiskt jämförbart bättre än denna och det känns inte som att jag kommit fram till någnting alls ännu. Vad som dock gjorde mig nyfiken på debatten var det faktum att halva bloggsverige skriker om de rödgröna skulle ”återkomma med svar i april”. Det var faktiskt därför jag beslöt mig för att slänga bort en timme av mitt liv ikväll och frågan är om jag borde ta mig tid till resten av debatten, den som sändes efter nyheterna. Nej. Inte ikväll. Det var alldeles för mycket svammel som kommer ta tid att smälta.

Jag irriterar mig dock på en grej. Såsom det framställdes att Sahlin skulle återkomma i april med svar på hur arbetslösheten skulle lösas. Detta var det första jag tidigare idag möttes av när jag läste en massa artiklar. Jag kanske har missat något eller varit riktigt trött, men när jag kollade på debatten så fann jag ingenting av påstående att ”det blev helt tyst i studion”. Den som var FÖRST ut med att säga att de rödgröna skulle återkomma i April var faktiskt Reinfeldt själv. Eftersom jag inte hunnit ta reda på alla fakta började jag därför intensivt söka igenom det klipp som föranledde till hans uttalande, man jag fann inte ett dugg. Först senare under första timmens debatt började de rödgröna ”instämma” i att de skulle återkomma. Om skatterna och budgeten! Inte om hur de skulle lösa arbetslösheten. Rätta mig gärna om jag har fel.

Samtidigt lade jag märke till, precis som Lena Mellin skriver, att målet var att skyffla varandra i diket. Så kändes det faktiskt som att de gånger som någon höll med om något, så avslutades alltid meningen med ordet ”men”. Alltså, jag skulle kunna vara Socialdemokrat och ändå hålla med Moderaterna i mycket dom säger, det är faktiskt inte farligt alls att tycka samma som andra motståndare. Jag kände ofta hur jag kunde nicka både till Puppy Reinfeldt och de rödgrönas åsikter. När det kom till Sahlin blev det dock lite väl mycket ”kan du inte bara vara tyst?”. Dessvärre. För jag hoppas innerligt att hon någon gång under de kvarvarande månaderna skall kunna säga något som gör att jag skriker ”woohey, henne vill jag rösta på”. Men ännu har jag inte känt det. Nej, för en människa som saknar självförtroende får nog inte fram så mycket mer än tafatta stakningar, som meningar.

Än så länge är jag piratpartist. Dessvärre finns det en viss risk att piratpartiet i allt detta kan hamna i skuggan, på grund av fyra års uselt styrande av de befintliga ledarna som måste röstas bort. Men visst, om fler röstar på PP och färre på de blå, desto större är chansen att vi slipper moderaterna i fyra år till – utan min hjälp eftersom integritetsfrågor fortfarande är en prioritet för mig.

Mellin skrev också att tonläget blev högt – eller hetsig som vissa valt att kalla det – och det håller jag inte riktigt med om. Den enda gången som tonläget blev högt var när Peter Eriksson fick ordet. Någon mer högljudd människa än den mannen är det ett tag sedan jag hörde i media. Man kunde nästan få för sig att han blev upprörd ett antal gånger. Nej, efter gårdagens debatt är jag faktiskt fullständigt rådvill. Men det är ju också en del tid kvar innan man skall ta sitt viktiga beslut. Och nu har jag slösat bort ytterligare en halvtimme av mitt liv på den här analysen…

Sammanfattningsvis: Dn 1, Dn 2, Dn 3 Dn 4 Dn 5, Dn 6, Ab 1, Ab 2, Ab 3, Ab 4, Ab 5, Ab 6, Ab 7, Ab 8

Läs även andra bloggares åsikter om agenda, alliansen, Centerpartiet, debatt, Folkpartiet, Göran Hägglund, ipred, Jan Björklund, Kristdemokraterna, Lars Ohly, Maud Olofsson, Miljöpartiet, moderaterna, mona sahlin, oppositionen, partiledardebatt, socialdemokraterna, superveckan, val2010, Vänsterpartiet

Denna gången handlar Aftonbladets arbetslöshets-artikelserie om Anna, som förlorar 5000 på att jobba, ”på grund av regeringens beslut 2008 att strypa möjligheten att stämpla upp till heltid i mer än 75 dagar”. Jag kan nog själv tycka att a-kassereglerna ibland är uppåt väggarna, speciellt efter valet. ”Tyvärr”, så är jag inte själv arbetslös och därmed inte särskilt insatt i de nuvarande reglerna, om man bortser från att jag måste betala en högre avgift till dem om jag är anställd någonstans. Om jag skulle bli arbetslös så skulle jag nog tycka att det var lite lustigt om jag inte kunde ta del av det jag betalat. Men så kan vi ju också kanske konstatera inte alltid är fallet.

Men vänta nu lite…

Jag ser plötsligt en mycket intressant röd tråd i aftonbladets artikelserie. Hittills verkar de ha pratat med folk som faktiskt kan göra något åt sin livssituation. I det här fallet bor familjen i en rätt dyr lägenhet. Den kostar naturligtvis lika mycket som Anna skulle förlora på att jobba deltid. ”Men. Så. Har. De. Också. Bestämt. Sig. För. Att. Inte. Flytta. För. Att. De. Trivs. Där. – De. Ska. Bara. Klara. Det.” – heter det. Och då återstår väl det stora dilemmat; har de då inte avskrivit sig rätten att gnälla på att de har det jobbigt? Allt som sker, händer ju för att man har gjort det möjligt. Röda Berget skriver också att de egentligen har en valmöjlighet, men missar det tredje alternativet att man kan flytta. Har man rätt till bidrag lär det betydligt lättare att överleva på det sättet.

Frågan jag själv ställer mig här, är om jag själv skulle kunna tänka mig att göra så. Framför allt bör man tänka på att det inte alltid är så lätt att hitta ett nytt boende, vilket, om man gör det, också kommer kosta pengar. I vissa fall kan det säkerligen till och med riskera att innebära ortbyte helt och hållet och jag förstår om folk inte vill göra det. Det kan finnas väldigt många orsaker till varför (vilket Anna också sagt i chatten, från tidigare idag) och jag tycker det är helt fel att tvinga folk att göra det. Själv hade jag aldrig några planer på det, då jag hade flyttat söder ut av just familjära orsaker. Varför skulle jag då vilja flytta tillbaka? Så att bli irriterad på folk som ”vägrar flytta” är kanske i en del fall obefogade. Vem har rätten att döma?

Å andra sidan, så förstår jag inte varför folk blir så hysteriska av att SÖKA jobb på annan ort. Att SÖKA betyder nämligen inte att man automatiskt får jobbet. Däremot hade jag, om ekonomin blir lidande, kunnat tänka mig att flytta till något mindre i samma ort (om det nu överhuvudtaget går, med tanke på väntetider till lägenheter osv). Allt blir vad man gör det till, även om regeringen nog glömt bort att alla händelser – som man ibland faktiskt måste ta hänsyn till – är individuella!

En sak är dock säker – man blir verkligen bortskämd och bekväm av sig om man har jobbat länge och kunnat göra vad man vill – och plötsligt måste bryta det mönstret.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, arbetsförmedling, arbetslinje, arbetslös, arbetslöshet, arbetsmarknad, deltid, heltid, jobb, jobbävning, moderaterna, Politik, regeringen

Nej, det finns en sak jag verkligen inte kan och det är att låta bli att falla för aftonbladets svammel. Jag har på sistone blivit uppmärksammad på det ett otal gånger faktiskt. Men det hör inte hit just nu tror jag. Nu är jag nämligen lite lätt road av artikelserien som Aftonbladet har börjat skriva om, som handlar om arbetslöshet. Man borde kunna hitta den på Nyforsbloggen om jag förstått saken rätt.

I Eskilstuna är alltså bristen på jobb värst och detta är alltså första artikeln i aftonbladets artikelserie. Jag måste erkänna att de som skriver artikeln har ett rätt bra sinne för detaljer och de får faktiskt samtidigt mig att tycka synd om de som är arbetslösa. Och det är synd om dom också. De flesta iallafall (vilket jag kommer till alldeles strax). Rubriken på artikeln skär sig dock enligt mig riktigt rejält – ”Vad har jag att erbjuda, jag kan ju ingenting?”. Men när jag läser mig runt på bloggar finner jag bland annat Garry Nordmark, som formulerar sig rätt bra i sammanhanget:

De har aldrig haft ett jobb och klagar över att de inte kan någonting. Då är det väl inte så jävla konstigt att de bara får Nej överallt?

Den här meningen har i efterhand fått mig att börja fundera (faktum är att jag inte tänkte skriva det här inlägget alls egentligen). Jag var arbetslös i två år och fick i det närmaste panik när min a-kassa började ta slut. Sista tiden jag var arbetslös var precis under valet och jag minns att jag var vansinnig över att a-kassorna skulle försämra våran livskvalitet. Vilket det säkerligen gjorde för många. När jag fick jobb hade jag tre dagars a-kassa kvar.

En sak som jag dock minns, som nästan INGEN har tagit upp än – det talas om statistik, om folk som inte kan, folk som behöver utbildas, folk som borde få mer hjälp osv. Men det är nästan ingen som tar upp det som moderaterna precis i början av sin misslyckade kampanj tog upp: soffliggarna. De som inte VILL jobba. De som tvingas att söka jobb mot sin vilja. Har vi helt glömt dom? De människor, som allvarligt talat försämrar våra politikers så extremt viktiga statistik? De som tycker det är så förbaskat obekvämt med jobb, som hellre ligger hemma och lyfter socialbidrag så länge de kan?

Såna människor finns det nämligen gott om och jag träffade en hel del skräckexempel under mina två års arbetslöshet. Vad det var som inte motiverade dom tillräckligt vet jag faktiskt inte, men det kan mycket väl ha varit en kombination av dålig motivation och det faktum att de kastades ut på låtsasaktiviteter för arbetslösa. Eller vuxendagis, som många med mig kallade det för. Det fanns folk som kämpade stenhårt med att komma bort från arbetsförmedlingens värdelösa ”lär dig söka jobb på vårat vuxendagis” och de flesta kom faktiskt därifrån. Men så fanns det också väldigt många som inte orkade bry sig, som suckade, som struntade i hjälpen och som, så fort de fick någon hjälp, började stanna hemma istället. Vad händer med dom idag? Har dom kommit ut i arbetslivet än, tack vare facklan de fick där bak av den nya regeringen, eller sitter de fast i arbetsförmedlingens oändliga aktiviteter?

Ett av de värsta skräckexempel jag möttes av var en kille som icensatte sin fars död. Det första han talade om för sin handläggare var att hans far låg på sjukhuset. Om han var döende då minns jag inte, men för att komma bort från arbetsförmedlingens aktiviteter skyllde han ofta på att hans far försämrades. På så vis kunde han skaffa sig en fullt legitim fritid. Strax innan jag fick jobb fick jag höra att en utredning satts igång mot killen. Det hade då framkommit att hans far var död, men av en slump hade handläggarna på grund av de sökt killen, fått reda på att hans far var vid liv, fullt frisk. Vad som hände sedan? Han blev naturligtvis utskriven och jag hörde något om att han även skulle bli återbetalningsskyldig till de bidrag han lyft, månad ut och månad in.

Så vilka är det nu synd om? Vilka ska man tro på? Är det svårt att få jobb? Ja, jag tyckte det i två år. Det är verkligen lätt att tappa hoppet helt och självklart säger jag inte att de arbetslösa i alla lägen är kapabla att finna ett jobb. Det finns folk som inte kan eller av andra skäl inte har möjlighet att få jobb med bara en fingerknäpp. Att därför leva på knappa existensminimum som det talas om i artikeln är därför enligt mitt tycke fullständigt orimligt.

Jag kan egentligen bara tala i egen sak och jag kan utan tvekan medge, att en hel del handlade om min egen attityd och min egen vilja att finna något jag trivdes med. Det gjorde jag dock till sist, med stor hjälp dessutom, från ett företag vars tjänster AF hade köpt in för att få ut folk på arbetsmarknaden (vilket i princip är samma sak som att jag inte fick någon hjälp av AF, utan av folk som faktiskt kunde sin sak). Därför känner jag mig också så splittrad i den här frågan – för precis som Garry skrivit så kan man fråga sig vems felet egentligen är. Att regeringen i sitt nuvarande skick helt saknar förmågan att göra något rätt råder det dock inga tvivel kring.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, arbetslöshet, arbetslösheten, jobben, Moderatledda regeringen, pernilla åström, Politik, regeringen, socialdemokraterna, soffpotatis, utanförskap, val 2010, vuxendagis